För några år sen fick jag (Mia) ett samtal som fick mitt liv att stanna för ett ögonblick. Det var ändå inget mot vad hon i andra änden upplevde. En av mina närmaste vänner hade fått beskedet riktigt elakartad bröstcancer!
Jag är lättad över att denna historia med otroligt tuffa odds emot sig har ett lyckligt slut. Jag är innerligt glad över att fortsätta njuta av fantastisk vänskap. Marika är fantastisk, en person som sprider så oerhört mycket glädje och omtanke omkring sig. Tack Marika för att du är min underbara vän! Kram, Mia
Här är hennes historia:
"Tusen tankar i väntan på hissen!
Står utanför mammografiavdelningen på Falu lasarett, våning 10. Har precis besökt avdelningen. Jag, 32 år gammal. Jag skulle ju inte hit än på många år. Väntar på hissen. Vad var det hon sa, mammografiläkaren. -Du har cancer, bröstcancer.
Det känns som en hel evighet innan hissen kommer och det hinner flyga 1000 tankar genom mitt huvud: Faster dog ju i bröstcancer. Ska jag också dö nu? Hur långt har jag kvar. Ett år, en månad eller… Pappa har också haft cancer, men han dog inte. Han blev frisk. Vad händer nu?
Mammografiläkaren pratade om kirurgi och efterkommande behandling. De får göra vad de vill. Bara jag får leva. De får ta bort båda brösten. Jag har ju ammat klart.
Hur ser man ut utan bröst? Cellgifter tar jag gärna också. Bara jag får leva. Pappa mådde inte så dåligt av cellgifterna, det kanske inte jag heller gör. Och mår jag dåligt så mår jag väl dåligt, det går över.
Hur ser man ut som flintis, för tappa håret, det gör man. Ja, ja det växer ju ut igen. Vad ska jag säga till mina kära barn, 4 och 8 år. . Vad ska jag säga om de undrar om jag ska dö. Tårarna rinner ner för kinderna. De smakar salt. Försöker torka bort dem, men det kommer bara fler. Ska mina älskade flickor växa upp utan mamma? Ska inte jag få vara med när de växer upp?
Kommer min man att gifta om sig? Med vem? Ska någon annan kvinna fostra mina barn? Jag ser en vit kista i kyrkan. Jag ser min egen begravning. Hela min kropp skriker NEEEEEEJ. Jag tänker inte dö, jag ska bli frisk.
Och så hör jag hur det låter PLING. Hissen har kommit. Det här var mina tankar för 4 år sen när jag fick beskedet om bröstcancer. Man hinner tänka så mycket i början och man är alldeles skräckslagen. Man pendlar mellan hopp och förtvivlan.
Tumörerna i bröstet var mycket elakartade. Jag miste ett bröst, fick cellgifter och strålning. Men jag bestämde mig tidigt för att de positiva tankarna var de som skulle få utrymme. Inget ältande om varför.
Idag mår jag bra. Jag har två bröst igen och långt hår. Men detta är inte det viktiga. Jag lever här och nu med min familj.
Varje dag har små guldkorn med sig. Jag försöker se dem och samlar på alla dem.
Marika Tuomisto Styhr"
Vi i Business In Heart fortsätter att stödja insamlingen för Bröstcancer. Gör en insats du med. http://www.cancerfonden.se/
Hälsningar från hjärtat,
Mia & Linda
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar